Operasång kallade min kusin det när Sixten skrek för full hals, det var ungefär 3 månader sen. Nu när han är över halvåret är det ingen operasång längre, det är ett gapskrik som överröstar alls som kommer i hans väg, man kan inte höra tvn, man hör inte vad sambon säger, hunden blir trött och flyr fältet så gott hon kan och blommorna vissnar! När han skrikit i timmar, går det inte att tänka, man försöker med alla trix i boken men han vägrar fortfarande att sova och äta, då det inte spelar någon roll om han ligger i sängen eller ute i vagnen då blir jag helt tom inuti. Det känns i det närmaste som när man står i duschen och vattnet strömmar ner över huvudet eller när man varit ute i blåsten ett par timmar, man blir tom i huvudet och slut i kroppen. Försöker hålla sinnesstämningen och orken uppe så gott det går, det måste vara minst(!) lika jobbigt för lillen som för detta oväsen men det är svårt! Stackars oss!

Önskar att telepati gick att köpa på lösvikt, det skulle gå som hårdvaluta i det här hemmet! Tänk om man kunde förstå varför, varför han skriker som en stucken gris. Tänk om han kunde förstå att om han bara lugnade ner sig skulle han märka att vi fanns där för honom, att vi försöker så gott vi bara kan.

Kommunikationssvårigheter!

Och värre kommer det väl bli med åren antar jag, inte så han gallskriker och är otröstbar. Men när han blir äldre så kommer trotsåldrarna och avlöser varandra kanske är det de som redan har börjat, han testar hur långt han kan driva oss..

Vad Hände?!

Jo helt plötsligt blir han tyst, lugnet lägger sig och han tittar upp förvånat på migt och ser ut att tänka, ”Är du här? Hade jag vetat de så hade jag inte behövt skrika så jädra högt kvinna!!”..  Just då i det ögonblicket blir allting så otroligt tyst nästan så att det värker i öronen. Men just då i den stunden då är allt skrik och bråk som bortblåst, han är ju världens sötaste, inte kan han skrika och reta gallfeber på en. Fånigt, vad fick jag det ifrån egentligen?!

Han har lindat mig runt sitt lillfinger och ju äldre han blir ju mer vi lär känna varandra ju hårdade lindad blir jag. Det är helt fantastisk vad en sådant litet och oskyldigt liv kan få oss att känna. Ställer mig frågan är det värt det? Att skaffa barn, skaffa fler, skulle jag göra det igen? Lite sömn, blödande öron, stunder av uppgivenhet och massor av svett och tårar.. Ja, skulle jag göra det igen?

Oja! För den där stunden när lugnet lagt sig och han tittar förvånat på mig med sina stora blåa ögon väger upp för precis alla fällda tårar, bloddroppande öron och förlorade sömntimmar.