Känner du igen känslan när man är mitt upp i livet, dagarna springer iväg och dagarna blandas ihop till ett kompakt virrvarr. Ärenden att utföra, tvätta, städa, laga mat. Träffa vänner, umgås med familj, hinna med sig själv, pyssla och dona. Man vaknar sen blir det kväll efter vad som känns som en timme senare och man hinner inte med någonting! Sommar blir till kall rå höst.

Damråttorna ligger kvar, tvätten är fortfarande smutsig och man har fortfarande inte hunnit träffa någon annan levande själ under flera dagar förutom dom man bor tillsammans med.

Man befinner sig mitt bland människor man älskar och som älskar en tillbaka, underbara vänner och man har en familj man inte vill vara utan. Trots allt detta som gör livet helt fantastiskt och värt att leva kan man plötsligt känna sig så fruktansvärt ensam, som om man befinner sig i en bubbla där väggen blir tjockare och tjockare för var dag. Plötsligt behöver man spik och hammare för att spräcka denna bubbla till fängelse. Oavsett det försvinner inte känslan av att man egentligen bara är en liten myra i en ofantligt stor värld man stretar och strävar för att ta sig framåt och någonstans på vägen kommer en stor läskig fot och stampar ner en i jorden som om man inte fanns..

Känsla när man ligger i snön en stjärnklar kväll och ser alla stjärnor utan ände infinner sig känslan och rädsla igen, att man bara är en liten myra i ett stort ogripbart universum..

Så typiskt mig att gräva ner mig när hösten kommer krypandes, jag hatar verkligen de första gula löven, den kalla fuktiga luften och den extra tröjan man måste ta på sig när man kliver upp på morgonen!

Depp, min höstångest 2012 verkar nu ha infunnit sig med bravur!