Morgon, kaffe, sol, en snäll bebis och en nyklippt hund, kan nog inte bli så mycket bättre. Första hela arbetsveckan nu på ett tag vilket innebär att jag och Sixten får klara oss själv på dagarna. Hundpromenader och vardagshandling blir genast en hel procedur när man bor på andra våningen utan hiss!  En idé kläcks, kanske borde ha varit och laddat mejeribanken här hemma, det var ju även ett tag sen Alice var ute nu vi kanske ska ta en långpromenad det är ju soligt och fint väder.

Här, just när den tanken föds startar proceduren som ska ta mig ifrån soffan till affären, ut med hunden och till slut tillbaka. Börjar med att plocka ihop allt jag behöver, nycklar, mobil, blöjor och en bajspåse. Plockar fram Sixtens kläder (går lite fortare nu när det är lite varmare, behöver inte pula på honom 711 lager, där hans lilla gestalt kan liknas vid en nystoppad korv). Klär på honom medan han motvilligt stretar emot, han skulle troligtvis helst leva sitt liv helt naken.

När jag tillslut har fått på honom kläderna måste även jag på med skor och jacka vilket lätt blir påfrestande i dubbel bemärkelse med en hund som skriker av lycka och springer sick sack mellan benen på mig. Detta leder till att kampen med skorna blir en prövning med en viftande svans i ögonen och fyra tassar som beslutsamt trampar fast mina skosnören så fort jag försöker dra åt dom. Jag är påklädd. Vars har jag börsen? I jackan! Vänta nu vars la jag nycklarna, mobilen, blöjorna och bajspåsen? Försöker tänka under tiden som Sixten skriker som en stucken gris på grund av att han inte får lov att vara naken men också på grund av värmeslag, oj vilken tid det tog att ta sig ut genom dörren! Plockar till sist fram kopplet, platsar en nitisk hund försöker koppla henne, ivern gör att hon tror att det räcker med att sätta sig ner och skutta där ifrån, bara denna process kan få upprepas 3-4 gånger innan önskat resultat sker. Klar.

Vi beger oss ut genom dörren, tar fram nycklarna medan jag balanserar Sixten på ena höften och håller en alltför ivrig hund i motsatt hand. Gör ett försök att sätta nyckeln i låset men då jag fått in fokus drar Alice och nyckel åker ut ur hålet, det är bara att börja om. Låst. Vi går ner för trappen, vagnen vars var den nu då? I bilen eller i förrådet? I bilen, tur då handlar vi först och går en promenad sen. Alice ylar av lycka då hon ser att vi ska åka bil, in med henne i bagaget, ner med Sixten i stolen som stretar emot som ett stålspett. Han hade naturligtvis mycket hellre gått ut och gått. Får till slut honom att lugna ner sig, pustar ut och sätter mig själv i bilen. Åker iväg, efter 200 meter sätter Sixten igång igen, Alice ser en hund på gatan och sätter igång och gnäller av avund (egentligen är det ju mycket roligare att promenera än att sitta ett trångt bagage med en vagn som kränger fram och tillbaka). Framme. Hoppar ut ur bilden, plockar ut vagnen medan jag envist upprepar för Alice att hon måste stanna kvar i bilen. Plockar ut Sixten vars humör är allt annat än muntert, vid det här laget är svetten annalkande, håret slokar och tålamodet har börjat tryta. Nästan inne på affären inser jag att jag tog på mig fel jacka och börsen hänger kvar i hallen.

Detta har hänt mer än en gång, begriper inte att det ska vara så svårt att lära sig, ta ett steg tillbaka, andas och tänka till engång extra. Men vem vill inte vara stålmorsan som kan susa fram i samma tempo hon gjorde innan, barn, hund och barnvagnspromenader? Det är väl som de säger. Det går inte att lära gamla hundar att sitta…