I-landsproblem?
Ängslan kryper på, massvis med göromål som hopar sig. En klätterapa som försöker bestiga de med mest svåråtkomliga hinder. Klagomål och skrik när planer går i stöpet, ständig uppmärksamhet och min koncentrationsförmåga sätts ideligen på prov.
Har tonvis med mattetal som förblivit oräknade, prov som närmar sig men så fort jag plockar upp pennan är det någon som klättrar på mitt ben och kräver min fulla vaksamhet. En klump i magen som växer för var minut. Flyttkartongerna som nyss var fulla ligger nu utspridda igen eftersom vår lille general ska dubbelkolla alla föremål som snart ska få ett nytt hem. Försöker hinna med allt på allt för kort tid, går det att pausa tiden så allt blir tyst för en sekund? Möjligtvis kanske i alla fall ett tal på så vis skulle kunna få sig en chans. Allting verkar så mycket lättare i teorin än i praktiken, inser att jag tagit mig vatten över huvudet.
Nyheterna, kanske är det så att man inte borde klaga, finns de som har det värre, de som räds för sina liv. Dagens I-landsproblem blir genast små i jämförelse. Är det fel att min tacksamhet över det jag har föds genom att se när andra har det svårt? Går det att se saker i svart och vitt eller är det alla grånyanser som sätter det logiska i vardagen på prov. Det är kaos både här hemma och i mitt huvud, vars tog prioriteringarna vägen?
