Idag är det Valborg, för mig innebär det första fyllan, tonåringar som tappar oskulden i sina föräldrars säng eller i en skogsglänta. Bråk, slagsmål på fyllan eller kyrkokören som står i en park och galer. Det är liksom allt eller inget. Korta kjolar, sommarskor, tunna skjortor och välfriserat hår på en hälla i skogen eller på en höjd trots att det inte är mer än någon futtig plusgrad är det absolut viktigaste att se bra ut, en varm jacka och mössa går fet bort en kväll som denna. Hembränt och svartvinbärsvin, aa listan kan göras lång vi har alla varit där. Antingen i kören eller i skogen, jag har varit där och då menar jag i skogen.. Ångrar jag mig? Nä, det är en del av mina tonårsår, en del som format vem jag är och jag är stolt över vem jag är.

Jag säger inte att jag är stolt över hembräntsgroggar och svartvinbärsspyor utan jag är stolt över att när jag befann mig på den platsen i livet hade jag full koll på mig själv. Visst var jag dragen, vem var inte de? När jag var tonåring och bodde själv i stan fanns det väl egentligen ingen hejd, men jag tror faktiskt att det var just det att jag bodde själv och hade ett eget ansvar över mitt eget välbefinnande gjorde att jag aldrig riktigt föll över den hårfina kanten mellan dragen och radar. Visst hade jag alltid mamma och pappa ett telefonsamtal bort men det skulle ju kännas som ett nederlag om jag var tvungen att ta hjälp av dom nu när dom gett mig sitt förtroende att bo själv.

Jag och många med såg till att dom som ledsamt nog låg där år efter år, fick den hjälp de behövde. Vatten, en varmare jacka, ett samtal hem eller så ringe vi helt sonika efter en förälder som fick komma och hämta hem sitt barn som var alldelens för full för sitt eget bästa.

Jag hade koll på mig själv, jag låg inte i någon buske avsmullen eller slogs med bästa tjejkompisen över en kille. Där ljög jag, det hände faktiskt en gång och eftersom att jag visat omtanke för människor i min omgivning tidigare fick jag nu det tillbaka, det ger mig faktiskt lite hopp inför Sixtens uppväxt . Befinner sig någon i en utsatt situation då hjälps vi åt! Men efter den festen bestämde jag mig för att aldrig tappa kontrollen så igen och det står jag fast vid fortfarande.

Jag varken kräver eller förväntar mig att Sixten ska växa upp och bli Guds bästa barn men jag förväntar mig att han har så pass mycket civilkurage att han hjälper dom som behöver hans hjälp.

Måste tacka Tomas & Jessica som gav denna till Hans i present, den har roat honom hela kvällen. En nöjd kille med andra ord! Haha!

Efter flera portioner smörgåstårta och go fika slår vi oss proppmätta ner i soffan framför vad som förhoppningsvis är en bra film.. Sixten har somnat efter många om och men, har ätit jätte dåligt dag och vägrar kvällsmålet :/ Han vaknar nog om någon timme och är hur hungrig som helst!

Imorn hoppas vi på sol!! Då blir det grillning, underbart. Snart Maj känns att vi börjar närma oss varmare tider :)

Så tungt som mitt huvud var i går och på grund av att jag somnade typ klockan tre igår, vaknade och åt, sen somnade jag ingen gissar jag på att jag hade lite för roligt i fredags..! Hade jätte roligt men aj vad man får lida för det dagen efter!!

Det klassiska ”fyllesnacket” upprepade sig fler talet gånger, någon man inte träffat på länge på grund av olika själ känner att nu på fyllan kan jag ta mod till mig att prata igenom det. Jag vet inte men har nog blivit förgammal för att hålla på med sånt, det som inte kan tas nykter ska definitivt inte diskuteras på fyllan.. Det blir så lätt att man har glömt dagen efter vad som sas och är vi helt på det klara med att det är glömt och förlåtet eller är vi fortfarande på ruta ett? Många ord som utväxslas i ett sådant samanhang blir flitigt intetsägande och överflödiga. Förvirrande är det rätta ordet för detta..  Jag anser i och för sig att pratstunderna i fredags ledde någonstans men vad tycker den andra parten? Ja som sagt förvirrande!

Är fortfarande sliten, trött och har en eftersmak som ännu huserar i min mun, tror att det kommer dröja innan jag ger mig ut igen, ett glas vin framför en film eller vid köksbordet tillsammans med goda vänner har jag upptäckt att jag uppskattar mer helt plötsligt..  Pax för att vara chaufför imorn under årets Valborgsfirande!

....och ber om en hel natts sömn.

Hoppades på att få en hel natts sömn men ack så jag bedrog mig, Sixten vaknade en gång i halvtimmen ända till kl 5 imorse då bestämde han sig för att nu får det vara nog och nu är det dax att kliva upp! Slog på tvn och till min stora lättnad var det Dinousarie tåget då, egenlek på morgonen med barnkanalen är räddningen för en trött mamma, man kan lätt vinna 20 minuters innan han märker att man ligger och blundar, då blir det uppror! Finns ingen tid över för att deppa över förlorad sömn, sova kan man göra i graven.. De verkar iaf vara Vår älskade lille sons motto just nu..

Har börjat tagga till för ikväll, Längtar!! Visade sig att en magväska var inte det lättaste att komma över så får hålla till godo med höga klackar och rött vin ist ;) Snart bär det av ner till Hemling, ska introdusera mor min i alla Sixtens rutiner och vällingmått :P haha kan lätt bil en hel vetenskap!

Något som slagit mig här veckan då det varit så trist väder och vi haft stugdagar varje dag är att det är det lilla som roar mest! Sixten har verkligen fått mig att se det roliga i det enkla i veckan.. Titt tut, till exempel så sjukt simpelt men så fruktansvärt roligt! Får ett sjungande skratt som bekräftelse på detta varenda gång jag tittar fram bakom mina händer. Sånger, vad som helst så länge det låter är det hur underhållande som helst! Dansa, hoppa, rulla runt eller ligga raklång på golvet han uppskattar allt! Sixten är i särklass mitt största fan, haha!

Här behövs inga dyra pedagogisk framtagna leksaker, det räcker gott och väl med sång, dans och glada miner då har vi det som bäst :)

Önskar att man kunde hålla sig ifrån överkonsumtion och "bra dealer" men det är ju så lätt att falla i fällan, ingen vill väl vara sämre än någon annan? Men är det verkligen så att den som har, den är lyckligare än andra? Nä skulle inte tro de..

Jag hoppas att Sixten kan få växa upp i en värld där man inte döms för vilka kläder man bär, hur många växlar på cykeln man har eller hur många leksaker farsan har på gården. Jag hoppas att när han växer upp fortfarande kommer kunna uppskatta och se det stora i det lilla!

Blir lika förundrad varje gång betraktar Sixten när han leker, hur kunde det gå så fort? Känns som igår jag upptäckte att jag var gravid, det var med skräckblandad förtjusning när jag insåg att vi var på väg att bli tre. Förresten tar tillbaka det där det känns som att jag började högstadiet igår, hur fanken kan tiden gå så fort? När man var liten var sommarlovet en evighet nu är hela sommaren ett ögonblick, oj nu tappade jag tråden! Tillbaka till saken ska inte ljuga jag blev livrädd den dagen (21/2-11 kommer aldrig glömma det datumet)! Skakade som ett asplöv och visste i själva verket inte vars jag skulle he mig, skulle jag spy, svimma eller sväva på rosa moln?

Det tog ett bra tag innan det hade sjunkit in, samlade mig och tänkte på hur jag skulle berätta för Hans vad som var på gång.. Hittade en liten ask, limmade fast en vetegrodd inuti och slog in alltsammans. När han kom hem var jag så nervös, tror att jag stammade. Vi satte oss ner och han tog paketet, är övertygad om att han förstod vad som var på G. Han öppnade det och kollade på mig på ett sätt han inte gjort tidigare, jag blev åter livrädd! Harklade fram att ”den är ungefär så här stor nu men om ungefär 8 månader kommer du kunna hålla den i din famn..” Ingen reaktion, hjärtat slog så snabbt att det överröstade allt annat runt mig… Efter vad som kändes som en evighet log han och pussade mig, han blev överlycklig, jag tog ett djupt andetag. Äntligen kunde jag andas, sluta stamma och skaka som ett asplöv nu visste jag att allting skulle bli bra..

Sixten var en oskrivenbok när han föddes, nu redan 6 månader senare har han en personlighet, han har en egen vilja, han vet hur han vill ha saker och ting. Sixten har blivit en riktig tjejtjusare som inte kan sova utan sin Apa eller sova till längre än halv 6 på mornarna. Han stormtrivs framför Byggare Bob och gråter när damsugaren åker fram. Han har sina favorit leksaker, en kompis i ugnen och Alice öron som han älskar att slita i. Han är så jäkla snabb att snappa åt sig både mobiler och tv dosor, dom är ju bara så goda att suga på! Dessutom hjälper han gärna till att fingra på tangenterna när jag skriver, vet inte hur många gånger han lyckats radera flera rader innan jag hunnit upptäcka det!

Han är inte bara en bebis länge han är en individ, en individ som utvecklas i raketfart och som vet bestämt hur han vill ha det. Sixten har ett brinnande temperament till lika när han är glad då är han GLAD!  Han har sina favorit rätter, älskar gröt och hatar majspuré. Han ler när jag sjunger ”jag vill vara din Margareta” och han kiknar av skratt om man pratar som Kalle Anka :P

Tro vad han kommer att bli när han blir stor, grötätande snickare och dansbansfanatiker som slår på Kalle Anka när han har lite tid över? Vet du vad, det spelar faktiskt ingen roll vad han bestämmer sig för att göra vi kommer att stötta honom i vått och torrt.

När vi pratar med varandra här hemma handlar det i allmänhet helt och hållet om Sixten. Frågan jag ställer mig här är alltså, Vad pratade vi om innan han kom? Jag minns inte! Pratade vi med varandra överhuvudtaget eller satt vi vid var sin dator helt uppslukade? Haha Nä de är klart att vi pratade med varandra men det är lätt att uppslukas av föräldrarollen, när vi höjer rösterna åt varandra är det ofta på grund av någon meningsskiljaktighet om Sixten eller när vi skrattar är det åt någonting knasigt som Sixten sysslar med, planerar vi inför helgen pratas det om vilka saker vi ska packa ner åt honom och gråter jag är det ofta på grund av att jag känner mig helt handfallen i den roll jag nu blivit antagen att agera. Vars tog vi vägen? Hon och Han.

Ibland kan jag tänka efter och se vårt hem utifrån som om jag tittade in i ett dockskåp och då ser jag så tydligt att vi är helt uppslukade av detta lilla liv.. Missförstå mig rätt jag älskar det, vi har välsignats med Sixten tackar Gudarna för det men det innebär väl ändå inte att vi ska glömma bort vilka vi var innan? I grund och botten var det ju vi två som är andledningen till att han finns till.

Jag älskar de stunder då vi går och lägger oss i tid bara för att vi kan, inte för att vi måste. De stunder då vi kan ligga och lyssna på Sixten som ligger en meter bort och snuttar på sin tutte, allt är tyst i lägenheten och vi två, bara vi två kan prata om precis vad som helst. Inga krav, inga måsten utan bara kunna vara de två människor som träffades på en fest och fattade tycke för varandra. Prata strunt, skämta och diskutera de saker som vi inte hinner med annars. Kanske borde införa lite schemalagt vardagshångel på det så det blir någon ordning på torpet! Även om man vill att sånt ska vara spontant är det så himla lätt att man skjuter på det, har fått erfara att Allt för fort kanske det inte längre finns något sen.. Slår därför ett slag för just schemalagt vardagshångel, hellre schemalagt än ingenting alls?! :P

Same same but different, våra liv ser annorlunda ut nu och det leder till desto större anledning att hjälpas åt att komma ihåg vilka vi var innan. Det är lätt att gå vilse i denna djungel av blöjmärken och olika vällings sorter av det skälet är jag oerhört lycklig över att vi har våra vänner som tar ner oss på jorden med jämna mellanrum. När man tar upp telefonen eller mottar ett sms är jag, jag som jag var innan.. Rörigt kan det tyckas men att få kliva ur dockskåpet och känna sig behövd även utanför ytterdörren blir mer givande nu än någonsin tidigare.

Haha ja som jag sa Same same but different <3

Vi är på jakt efter ett hus, vilket är lättare sagt än gjort! Herregud vad svårt det är att hitta ett hus som man klickar med! Har fortfarande inte klivit in i något och verkligen känt att här kan jag förställa mig att Sixten kan växa upp, att han förhoppningsvis får något syskon som tassar runt och där vi kan ha fredagsmys allihopa i soffan samtidigt…

Vi har varit och tittat på många hus men inte hittat något som riktigt fastnat, just nu bor vi i en liten lägenhet på typ 50 kvadrat detta resulterar i att Sixtens prylar verkligen är ÖVERALLT! Vars man än går vadar man runt i hans saker eller trampar på hundens tassar, den hunden måste ha ovanligt många tassar för jag lyckas alltid träffa av någon av dem :S När vi har besök får inte hela konkarongen plats varken runt köksbordet eller i soffan på samma gång, följaktligen kryper känslan av att vi huserar i mitt gamla flickrum inpå hastigt och oundvikligt. Hur man trängde ihop sig 6-7 pers i en tresitssoffa och inbillade sig själv att ”gud vilken underbar gemenskap detta skapar”!  Det blir trångt och olidligt varmt, strax efter vi fyllt denna sillburk till bredden, i tonåren kallades det gemenskap nu kallar vi det helt enkelt akut platsbrist…

Har börjat knarka hemnet, så fort datorn slås på hamnar jag på något förunderligt sätt inne på denna sida. Fingrarna skriver in adressen utan att jag har någonting att säga till om, kan gå in med 5 minuters mellanrum även om jag vet att det uppenbarligen inte kommit in något nytt klockan halv tolv på en fredagkväll… Beroendeframkallande!!  Ett annat faktum är att husen är så jävla dyra här i Umeå! Vi skulle kunna få 10 stora villor med stora gräsmattor och frodiga fruktträd där jag är uppvuxen. Här däremot får man knappt ett litet radhus med en pytteliten gräsplätt möjligtvis kan du ha turen att få med en lite rabatt med frodigt ogräs som plåster på såren för dessa 10 villor, men att fräsch toa skulle ingå i priset är inte att tänka på…

Blir så trött, vill inte komma till en punkt då Sixten har blivit stor och vi fortfarande inte hittat ett vettigt hus. Kan man impulsköpa ett hus? Det vore ju ofantligt dumt!! Vad svårt det kan vara att hitta ett hus man ska trivas i, med rätt läge, i rätt område, nära skola/dagis, gärna med garage, tillräckligt många rum, bra driftskostnad, en gård där Alice kan springa runt, inom ett lämpligt pendlingsavstånd in till stan, en bra gräsmatta som Sixten kan tumla runt på, stort kök, inte för nära grannarna, ett hus som inte är i behov av akut renovering, ett hus som vi alla skulle trivas i förhoppningsvis resten av livet till rätt pris! Egentligen borde det väl inte vara några orimliga krav? Jo tydligen... En ny kopp kaffe, nya funderingar, tro om Sixtens ugnspolare flyttar med oss? Idag verkar dom ha mer än vanligt att prata om :)

Kommer ändå att sakna vår sillburk när vi väl hittar vårt hus, det var ju faktiskt här allting startade <3

Operasång kallade min kusin det när Sixten skrek för full hals, det var ungefär 3 månader sen. Nu när han är över halvåret är det ingen operasång längre, det är ett gapskrik som överröstar alls som kommer i hans väg, man kan inte höra tvn, man hör inte vad sambon säger, hunden blir trött och flyr fältet så gott hon kan och blommorna vissnar! När han skrikit i timmar, går det inte att tänka, man försöker med alla trix i boken men han vägrar fortfarande att sova och äta, då det inte spelar någon roll om han ligger i sängen eller ute i vagnen då blir jag helt tom inuti. Det känns i det närmaste som när man står i duschen och vattnet strömmar ner över huvudet eller när man varit ute i blåsten ett par timmar, man blir tom i huvudet och slut i kroppen. Försöker hålla sinnesstämningen och orken uppe så gott det går, det måste vara minst(!) lika jobbigt för lillen som för detta oväsen men det är svårt! Stackars oss!

Önskar att telepati gick att köpa på lösvikt, det skulle gå som hårdvaluta i det här hemmet! Tänk om man kunde förstå varför, varför han skriker som en stucken gris. Tänk om han kunde förstå att om han bara lugnade ner sig skulle han märka att vi fanns där för honom, att vi försöker så gott vi bara kan.

Kommunikationssvårigheter!

Och värre kommer det väl bli med åren antar jag, inte så han gallskriker och är otröstbar. Men när han blir äldre så kommer trotsåldrarna och avlöser varandra kanske är det de som redan har börjat, han testar hur långt han kan driva oss..

Vad Hände?!

Jo helt plötsligt blir han tyst, lugnet lägger sig och han tittar upp förvånat på migt och ser ut att tänka, ”Är du här? Hade jag vetat de så hade jag inte behövt skrika så jädra högt kvinna!!”..  Just då i det ögonblicket blir allting så otroligt tyst nästan så att det värker i öronen. Men just då i den stunden då är allt skrik och bråk som bortblåst, han är ju världens sötaste, inte kan han skrika och reta gallfeber på en. Fånigt, vad fick jag det ifrån egentligen?!

Han har lindat mig runt sitt lillfinger och ju äldre han blir ju mer vi lär känna varandra ju hårdade lindad blir jag. Det är helt fantastisk vad en sådant litet och oskyldigt liv kan få oss att känna. Ställer mig frågan är det värt det? Att skaffa barn, skaffa fler, skulle jag göra det igen? Lite sömn, blödande öron, stunder av uppgivenhet och massor av svett och tårar.. Ja, skulle jag göra det igen?

Oja! För den där stunden när lugnet lagt sig och han tittar förvånat på mig med sina stora blåa ögon väger upp för precis alla fällda tårar, bloddroppande öron och förlorade sömntimmar.

Mys med en super snorig Sixten!

På fredag ska vi gå ut tillsammans, första gången sen december 2010 jag ska ut på krogen. Haha oj vad länge sen de lät! 2010! Mor och far ska vara barnvakt, jag ska träffa några bruttor hemifrån innan vilket känns så himla roligt. På tok för långt mellan gångerna man ses både efter att vi fick Sixten men också på grund av de 12 milen som skiljer oss åt.

Jag är mamma nu, hur gör mammor när de går ut på krogen? Haha lyser det morsa i pannan på mig eller kommer jag kunna vara samma avslappnade varelse på dansgolvet ändå? Kommer troligtvis ägna mina tankar åt Sixten, har han ätit, somnat, märker han att vi inte är där, är han glad, ledsen, nöjd eller uppriven? Är helt på det torra med att mamma och pappa kirrar detta men ingen vet ju hur han vill ha det lika bra som jag ;) Hur man måste pussa han på pannan och knixa till rumpan på honom då han alltid vill somna på sidan. Grynet mitt.

Blir man automatisk som morsorna på dansgolvet på Slagerklubben nu när man är mamma? Magväska, illrött läppstift som inte klär en men ändå ska det på, flirtrar hej vilt med killar som är 15 år yngre än en själv (haha det skulle i och för sig bli teoretiskt omöjligt för min del då dessa endast skulle vara 8 år isf), ha klackskor som man verkligen inte kan gå i och en rödvinsfylla som resulterat i ett fnitter som ej går att hejda.

När jag tänker på det skulle det vara väldigt lämpligt med en magväska, full kontroll på pengar, telefon och tamponger nöden har ingen lag! Det illröda läppstift skulle säkerligen ta uppmärksamheten ifrån de oplockade ögonbrynen som inte fick en uns omtanke när stressen slog till, duscha, klä på sig, sminka sig och fixa håret på samma gång som jag ska hinna fixa mat till pojken, byta blöja och blåsa på det lilla skalliga huvudet som på grund av bristande balanssinne slagit i golvet (haha oj va konstig det där lät! Jag menar självklart Sixtens huvud inget annat). Klackskorna med på tok för höga klackar skulle lätt kunna lura vem som helst att jag är på fyllan (allting skulle väl bli så mycket roligare då, eller?) trots endast ett par glas vin för sällskapets skull, är dock säker på att fnitter kommer att utlösas fler än en gång till följd av goda vännerslag.  På så sätt skulle jag vakna upp pigg och alert och kunna ta mig an Sixten när han anser att dagen bör börja redan klockan 5 på morgonen, kanske inte är så dumt att vara som morsorna på Slager ändå :P

Som vanligt sitter jag framför Nyhetsmorgon och Sixten jagar en nyvaken hund i gåstolen, vi njuter av att det är så ljust och härligt ute nu på morgonen. Är uppkrupen med en kopp kaffe i soffan, med mjölk i? Varför har jag börja med mjölk i kaffet? Tycker egentligen inte ans att det är gott, kaffet blir kallt fort och det blir bara allmänt blaskigt :S Humm varför dra på sig en vana man inte ens uppskattar?

En annan ovana jag har dragit på mig är att alltid, alltid prata om Sixten! Jag vet själv hur jobbigt jag tyckte att det var när jobbarkompisarna pratade om deras ungar, vem bryr sig och ungen har bajsat idag eller ätit extra bra?! Haha Men det är precis som när jag snusade jag kunde ta en ny snus trots att jag redan hade en inne, märkte inte ens någonting för än jag hade tryckt upp en extra helt ovetandes.. Har på sistone kommit på mig själv med att snacka alldelsens för mycket gojja med personer i min omgivning framför allt om Sixten och jag vet att det är TOTALT ointressant för somliga men jag kan inte låta bli, det bara slinker ur mig. HJÄLP jag har blivit en pladdrande klimakteriemorsa och jag är vara 23 år gammal! En morsa som alltid snackar om sina ungar som om dom vore mycket bättre än alla andras! Lovade mig själv att jag på inga som helst villkor skulle bli en mamma som skryter hej vilt om sitt barn men nu när Sixten väl kommit till världen går det liksom inte att låta bli han är ju så söt, ljuvlig och så otrolig på alla sätt och vis! Har en djupare förståelse för pladdrande klimakteriemorsor nu för i min värld är han det där lilla extra som räksalladen i en kebabrulle ;) haha

Blir så stolt för minsta lilla sak, igår satt han i sin gåstol och fann en kompis inne i ugnen (det var så klart hans egen spegelbild) som han satt och snackade med hur länge som helst, blir så glad över att han redan skaffat sig vänner :P Hur gulligt är inte de! Nu när jag sitter här har han upptänkt honom på nytt, nu sitter han åter och skvallrar glatt  tillsammans med sin nyfunna vän.

Haha Lite roar barnen men också mammorna tydligen ;) <3

Ibland kommer jag på mig själv med att jag inte gett min sambo så mycket som ett glatt leende på halva dagen, ingen puss eller ett värmande jag älskar dig. Vars tog den där pirrande känslan och de varma fjärilarna i magen vägen, försvann den bland alla blöjbyten, matningar och barnvagnspromenader?

Finns det ingen som helst tid över för romantik när man blivit småbarnförälder, är man helt enkel för trött efter dagens bravader för att anstränga sig och göra det där lilla extra för varandra? Men mitt bland alla blöjbyten, matningar och barnvagnspromenader har jag någon som jag vet alltid kommer att finnas där för oss. Någon som älskar just mig precis som den jag är, någon som jag vet skulle gå över berg och dalar för min skull och jag skulle göra de samma för honom. Jag kan ärligt säga att jag skulle göra allt som stod i min makt för att göra honom lycklig.

Den där känslan som man har när man är nykär kanske inte finns där längre men den är ersatt med en ovärderlig tillgivenhet av respekt, respekt och omsorg för varandra, min kärlek till honom är djupare än någonsin! Och när är vi väl sätter oss ner och tar oss tid för varandra då kommer den där känslan krypandes med stormsteg och med en kraft som inte går att beskriva, den pirrande känslan och de varma fjärilarna är inget pirrande längre inga fjärilar heller för den delen! Det är ett jordskalv med albatroser som flyr fältet! Jag kan bli knäsvag och tårögd bara jag tänker på allt han gett mig, en egen familj, en underbar son och ett hem. Ett hem som vi fyller med kärlek, respekt och ömhet för varandra.