Tisdag
Tänker, tankar som snurrat i flera dagar nu men utan ände eller struktur. Tänker på de människor som en gång fanns runt omkring mig, runt omkring alla mina nära. Deras karaktäristiska drag som gjorde dem till dem. De saker som skiljde just dem från mängden. Små saker, ett ljud de hade för sig, ett ansiktsuttryck eller hur de luktade. Ingen luktar som jag minns att min gammelmormor gjorde, sött, blommor och lite hjorthornssalt, mysigt och hemtrevligt. Känner fortfarande doften av henne i vissa situationer trots att det är över ett decennium hon gick vidare.
Jag tror inte på Gud, jag tror inte på den Gud som finns skriven om i Bibeln, åtminstonde inte den bilden kyrkan har gett mig under min uppväxt. Jag vet inte om jag tror på varken Himlen eller Nangijala men jag tror, tror på en fridfull plats där inga onda tankar får rum, där allt är varmt, ombonande och välkomnande.
Min Gud, den Gud jag anförtror mina kära åt vill jag erinra med en känsla, känslan när man sitter ute en sen sommarnatt och metar vid en tjärn. Dimman har lagt sig, det har börjat skymma men midnattssolens sista stålar studsar fortfarande på ytan. Vattnet är alldelens stilla och avspeglar världen likt en målning, det är tyst, endast elden sprakar medan fåglarnas kvittrande hörs i träden, det doftar frisk som om regnet nyss fallit. Den ro som uppfyller kroppen just det ögonblicket är obeskrivlig men dock självklar. Lugnet min Gud skapat gör att överväldigande tankar är ett minne blott, ingen oro, ingen ånger över allt det som aldrig blev gjort. Vetskapen att alla en dag kommer vara tillsammans igen tillåter fridfullhet. Hela vår existens är uppfylld av naturens andetag och dess mystik som den delar med sig till de som tillåter sig själva att se den. Det vackra i det enkla och det rogivande i det oförklarliga.
Jag vill tro att när någon slits ifrån oss behövs de någon annanstans, de är menade att göra gott på en annan plats, de tas ifrån oss för att min Gud behöver dem till större gärningar, utan förpliktelser. Jag vet att de som blivit tvungna att lämna oss kommer att göra stordåd på denna plats, att de finns där och väntar på oss när vi kommer och har ett metspö i beredskap för oss. Vi kommer sitta ner, andas, finnas, uppleva det vackra i det enkla och det rogivande i det oförklarliga tilsammans.
Min Mormor och Morfar <3
Timmar, dagar och år. Stunder, ögonblick och minnen. Jag önskar att jag skulle få äran att påverka mina barn och (förhoppningsvis) barnbarn och barnbarnsbarn på samma sätt som min mormor och morfar har gjort och fortfarande gör. De finns inte en timme, dag eller år de inte haft positiv inverkan på mitt liv. Stunder och ögonblick som kommit att bli underbara minnen som värmer vid tröstlösa stunder. Deras värme, tilltro och kärlek har påverkat alla i deras närhet. Att få leva ett liv där man gör ett avtryck som lever kvar i generationer är något betydelsefullt, att ha inflytelse på någon annans sätt att agera utan att förmana är avsevärt. Deras styrka, drivkraft och motivation föder fortfarande en hel landsbygd.
Att få växa upp tillsammans med förebilder som älskar oss alla för den vi varit och den vi kommit att bli är få förunnat. Villkorslös förtröstan har format vår familj, en familj som fortsätter växa, den kan tillsynes verka som ett virrvarr av barn, barnbarn och barnbarnsbarn, ett organiserat kaos men ack så gediget sammansvetsat. Detta organiserade kaos har vi mormor och morfar att tacka för, genom deras gästvänlighet, genorisitet, kärlek och acceptans.
Jag kan lova att jag inte hade varit den jag är idag utan deras närvaro, de har på sitt sätt satt sin prägel på oss alla. Morfar hade en förmåga att rakt och ärligt sätta ord på situationer och meningsskiljaktigheter, detta har hjälpt mig att våga stå för mina egna värderingar och det jag tror på även i främmande situationer. Att alltid blivit bemött av en öppen famn när jag kliver över tröskeln är en trygghet jag sätter stort värde i. Jag hoppas att möjligheten att axla den rollen även blir min, att vara lugnet i stormen för mina barn och barnbarn på samma sätt som mormor och morfar har varit och är för oss. Mormors omtanke och ödmjukhet går inte att jämföra med någon annans, hennes fina sätt att bemöta andra människor har hjälpt mig att kliva utanför min trygghetszon vid upprepande tillfällen. Att vara ödmjuk och sänka en annan människa uppriktig omtanke är ett första steg emot en resa tillsammans. Jag har mormor att tacka för många av de betydelsefulla relationer jag har idag, relationer jag inte skulle klara mig utan.
Deras kärlek och respekt till varandra har alltid smittat av sig och lyset upp ett rum även de gråaste av alla dagar, de två tillsammans har varit kuggen i hjulet som får allt att snurra, kärnan alla samlas runt. Det finns inte en jul, påsk eller födelsedag de inte förgyllde när jag var liten. Minnen jag kommer att ha med mig, minnen jag själv kommer att sträva efter att leva upp till.
När man har en sammansvetsad familj som vi har tar man den många gånger för givet, jag har försökt påminna mig själv om att inget är givet eller självskrivet. Vi hade inte varit en stor kärleksfull familj om inte vår mormor och morfar hade satt ett värde i det, vilket i sig gör det hela mer värdefullt. Att vi fått möjligheten att ta detta organiserade kaos för givet är på grund av ett nästan 50 år långt äktenskap, där vi fått förmånen att sköra dess frukter utan större ansträngning.
Morfar fattas mig, fattas mig så att det skär i bröstet. Vetskapen om att han kommer att leva vidare genom oss alla ger mig en viss förtröstan och de minnen jag har kommer ingen någonsin kunna ta ifrån mig.
"Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar och sa: ’Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda.’"
Just sådana dagar har jag med mig i mängder ifrån båda mina morföräldrar, det är lycka för mig.
Vi alla kommer för alltid älskar er båda!
