Idag har vi firat internationella dagen mot tobak här hemma, eftersom att Hans klarat av att sluta snusa förvånansvärt bra firade vi honom med en nybakad kaka på jobbet :) Stola är vi över farsan Baloo!!

Har ränt runt halva stan för att leta Sixtens ena borttappade Converse, har ringt runt, letat, letat igen och letat åter igen!! Vart tvungen att erkänna mig besegrad, med en besviken sinnesstämning begav vi oss hemåt.. Förbannat att jag inte kan hålla reda på någonting, ibland skulle jag behöva ett senilsnöre på mig själv, vissa dagar går allt jag rör vid sönder eller försvinner spårlöst!!


Stackars Sixten hade inget annat val än att slitas ut och in i bilen, trött och less för att hänga med sin mycket förvirrade morsa på Den stora Converse Jakten 2012. Väl hemma hade han somnat i bilen, fick försiktigt baxa ut honom men vinden hade inga planer på att vara barmhärtig utan den slog oss rakt i ansiktet när vi steg ur bilen. Han vakade, försöker nu ta oss båda upp för trappen medan Sixten försöker åla sig ut ur min famn och jag försöker se trappstegen framför mig. Får tillslut upp dörren, snubblar nästintill in hallen med Sixten i famnen. Sätter ner honom på golvet, va fan var det som låg och skräpa precis innanför ytterdörren!?


Jo SKOSATAN! Snurrig.nu!! Nu tar vi en välbehövlig tupplur...

Jag har blivit utbytt, bänkad, ersatt, ja kalla det vad man vill Hans har hittat sin stora kärlek i livet! Han är okontaktbar, lever i en bubbla på kvällarna, ler konstant och skryter om dess intelligens oupphörligen. Han är nykär med ömsinta fingrar smeker han dess former, beundrar dess glans och slänger ett beundrat öga på dess uppenbarelse var gång han går förbi. De två befinner sig ännu i ”lära-känna-varandra-fasen” men för var minut som går är de på väg att lära känna varandra utan och innan.

Borde jag vara svartsjuk? Nä skulle inte tro det! Hans nyfunna kärlek är platt, vit, vibrerar, blinkar och låter. Sixten sög den sista musten ur Hans gamla vän i förrgår, han dränkte den rättare sagt vilket resulterade i att han fick införskaffa en ny. Hans nya kärlek är med andra ord en Galaxy S2, jag har blivit bänkad av en telefon dock får jag äntligen ha min Iphone ifred. Jippi!

Jag och McBlixten ska matcha varandra i sommar :) Så snygga! Sixtens ser dock väldigt stora ut men det är väl som dom säger att kameran lägger på 5 kilo för dom är jätte pluttiga :P

Rosé, grill och sol. Lovely!

Tycker synd om de som måste jobba och vara inomhus dagar som denna! Klockan åtta imorse gick vi ut och satte oss, termometern visade då 30 grader på solsidan men man kan till och med sitta i skuggan i minimalt med kläder utan att huttra. Älskar den här tiden, det liksom bubblar i kroppen man tar inte värmen förgivet vilket man lätt gör ett par veckor in på sommaren, alla man möter har ett leende på läpparna och främlingar hejar på varandra efter gatan. Trots att jag tog studenten för 4 år sen(!) kommer det där lyckoruset tillbaka nu när vi närmar oss studenttider. Lyckoruset som infann sig när man stod på flaket med goda vänner, solbrända kinder och ett rus i kroppen som aldrig riktigt gick ur. Måste medge att jag är smått avundsjuk på näst minsta syrran som tar studenten i år!

På sommaren lever jag, inser varje år att jag verkligen inte är någon vintermänniska. Går runt i dvala alla våra snöbekläda månader, vi bor helt enkelt på helt fel ställe! Sitter ute på balkongen nu med en kopp kaffe, Sixten tog precis en tupplur och Hans är på mission på sin lediga dag. Jag är så lyckligt lottad som har det liv jag har, som omges av människor jag älskar och som har en annalkande sommar på intåg som ska spenderas tillsammans med min älskade lilla familj!

Sixten var och skulle heja på gudmorsan som deltar i Vårruset ikväll men somnade på vägen dit. Han vaknade i alla fall till så pass att han fick se när Ida och Johanna lunkade förbi i starten :) Dom hade verkligen vädergudarna med sig ikväll, vi har välsignats med sommarvärme!

Den nya Preem reklamen med ”jag är en gummibjörn” och tre stycken diggande ungar i bilen är klockren! Känner igen mig i mamman, hur det till en början är helt okej men sedan hur frustrationen växer när den rullar igång elfte gången men man uthärdar trots allt detta eftersom att det gör barnen nöjda, hellre en gummibjörn för mycket än barngråt i överflöd.

Samma fenomen får jag tampas med här hemma på dagarna men låten som ekar ut ifrån våra högtalare är ”Kokobom smurf smurf Kokobom smurf smurf här, här är jag du får gissa vem jag är och nu räknar jag till tre jag är liten blå och busig vem tror du att jag är”. Sixten diggar som aldrig förr, det gör jag också de första sju gångerna men sen ebbar intresset ut, orden blandas ihop och jag tappar fokus på melodin allt medan Sixten skrattar högt och hoppas på att den aldrig ska ta slut. Lyckligt nog är han obeskrivligt söt med sina begynnande hamsterkinder, hans lilla obefintliga frilla och kulmage som studsar upp och ner i takt med musiken. Det är bara att konstatera att vi hade ett makalöst innehållsfattigt liv innan han kom till oss ♥

Det är i alla fall en av mina pojkar som tycker om att hänga på stan tillsammans med morsan och vänner! Han stirrar ut folk på gatan som om dom vore ifrån en annan värld :p Lillkillen fick med sig tre nya kepsar hem, inte lätt att motstå när han är så himla söt i allt man provar på honom!

Den här eftermiddagen blev en ny erfarenhet för Sixten, kvällssol och varmt! Vi passar på att gona oss ute med Sixtens nyförvärv :)

Jag har ingen Facebook, har heller varken haft Lunar eller Apberget. Det har helt enkelt inte varit något för mig, vill jag ta kontakt med någon gör jag det via telefon eller i fysisk form i stället, anser att det annars blir oerhört opersonligt. Många har dessutom dessa sidor endast för att kunna snoka runt och bedriva stalker-verksamhet utan att bli påkomna, nä jag har helt enkelt vägrat skaffa ett konto på någon av dessa sidor.

Jag vet, nu tänker säkert några att det inte är någon större skillnad på en blogg och en Facebook sida men där kan jag inte hålla med. Man gör ett val när man kikar in här, på Facebook rullas allas inlägg upp efter varandra likt ett hockeyreferat, opersonligt åter igen. Det jag vill komma till är att min älskade lillasyster är en hängiven anhängare av Facebook, det hon annonserar där är också det jag känner till om henne. Då vill jag dock understryka att vi egentligen har en tajt relation i vår familj, men likaså glöms det bort att man i själva verket kan kommunicera med varandra utan en dataskärm och uppkoppling.

Ibland är jag rädd för att förmågan att kommunisera öga mot öga hos oss människor är utrotningshotad. Jag som dessutom inte har något konto får slutligen veta allting av Hans, eller de få gånger jag går in på hans sida för att kolla om några bilder har kommit ut på Sixten kan jag överraskas med att lillsyrran har pojkvän! Vad händer? Hade jag fått en inbjudan till bröllopet på Facebook också? Aa i så fall hade jag ovetandes missat hennes stora dag endast på grund av att jag valt att negligera dessa forum där allas vardag handlar om att upplysa övriga medmänniskor om deras livsstandard och vilket pålägg de hade på frukostmackan imorse.

Efter en hektisk helg har nu lugnet åter infunnit sig i vår lilla vrå. Sixtens farmor och farfar har åkt neröver igen, styvfarbröder och andra gäster har även dom begett sig hemåt. Dopet igår gick bra, han var lite grinig en stund men när psalmer och kamerablixtrar drog igång fann han sig snabbt, dock blev han som ett litet överhettat element i denna gräddbakelse till klänning. Svetten forsade lika ihärdigt på oss som på Sixten, oj vad tung killen blir när han stretar emot!

Det blir ett fint minne att titta tillbaka på, alla som var med och förgyllde vår dag, vill vi tacka för alla fina presenter och ett hjärtligt deltagande. Roligt att släktingarna våra slöt upp ifrån landets alla hörn för ett par timmar med fika och surr, är mycket nöjd med dagen! Ett extra stort tack till Sixtens mormor och morfar som var oumbärliga denna dag!

Var en sväng på Intersport och Stadium idag på jakt efter ett par Converse åt Sixten, utan resultat. Hur som helst kommer jag på mig själv när jag går där utan egen barnvagn, att en uppretad sinnesstämning växer på grund av alla barnvagnar som alltid är iväg eller som buffas in i fotknölar och hälsenor. Samlar mig och tänker på hur jag själv är när jag går på stan med Sixten och tillhörande barnvagn, irritationen riktas då i stället till alla som inte har någon barnvagn att baxa runt på men som ändå inte kan visa hänsyn och flytta sig ur vägen. När de står kvar och ignorerar ett ”ursäkta” kan jag komma på mig själv med att precis som jag nämnde tidigare sikta in mig på vederbörandes fotknölar eller hälsenor endast för att få en reaktion.

Kanske bor det en grottmänniska i oss alla, när läget inte passar oss tar vi till handgripliga metoder för att få det resultat vi var på jakt efter från början. Eller kan det vara så enkelt att vi helt enkelt är alldelens för självcentrerade för att i största allmänhet vara i stånd till att sätta oss in i andras situationer och förutsättningar.

Bilderna lånade jag av Sandra

Dop idag. Måste medge att jag är grymt nervös, konstigt det där för något av det roligaste jag visste i skolan var att stå framför klassen när vi hade i uppgift att skriva argumenterande tal, idag ska jag inte ens behöva snacka ska bara stå där framme och se glad ut. Vi blir många på dopet, närmare 50 stycken även det hjälper till att bygga upp en ihärdig nervositet. Har vi tillräckligt med fika? Har vi kokat kaffe och kommer Sixten vara nöjd? Mycket som snurrar i huvudet.. Som tur är har Sixten världens bästa mormor och morfar som ställt upp och donat en himla massa!

Om en timme packar vi in oss i bilen med pajer och tillbehör. Beger oss då ner till Hemling där Sixten ska få sig ett dopp!

Efter en hel lugn gårdag med regn och rusk vakade jag upp till strålande sol och varmgrader i morse, tänkte spendera dagen utomhus med Sixten och Alice men när jag stod och gjorde frukost slog det mig hur ruggigt skitiga våra fönster var. Tänk dig ungefär som det brukar se ut på tecknade filmer när Piff och Puff gnuggar bort imman på fönstret för att få en liten, liten glugg att se in igenom, ungefär så såg våra fönster ut innan jag fick en riktig städinjektion runt kvart över sju imorse.

Jag hatar verkligen att städa, när jag väl får en sådan injektion och känner lust i att städa då spelar det ingen roll om solen skiner ute eller om månen är på väg att falla ner på oss. Inget stoppa städtanten inom mig de få gånger det väl händer. Började med att putsa och gnugga alla fönster och karmar bara det tog nästan tre timmar, kan ju meddela att vi bara har fyra stycken! Tiden bara rusade iväg, Sixten sprang runt och jagade damsugaren som han nu blivit vän med medan Alice gjorde allt för att undvika detta susande monster. Kort sagt, jag blev klar med mitt städinferno klockan fyra men ack vad rent det är här nu. Vi skulle troligtvis kunna äta direkt ifrån golvet om vi skulle känna för det. Husmodern i mig tog till och ner mig på knä och skrubbade alla golvlister med en tandborste, haha kors i taket! Så underbart tillfredställande när man sen kan sätta sig ner och verkligen se hur rent och fint det är överallt.

Sixten har haft besök ikväll av gammelfarmor med man, gammelfaster och farbror, mycket trevligt med tårtkalas och kaffe. Sitter nu här med mig älskade sambo framför tvn och upplever friden efter en heldag med städ, främmande och en löprunda där jag kapade min tid med nio minuter, härligt!

Sitter här och tycker synd om mig själv och ösregnet ute hjälper inte till att lätta upp humöret! Skulle ut och springa efter maten igår, ärligt talat hade jag dragit ut på det i två dagar. Att jag äntligen tog mig i kragen och begav mig ut gav mig några extra pepp-poäng, antar att jag gick ut lite väl hårt.. Efter knappt en kilometer märker jag hur det bränner till i benet, känslan hinner nätt och jämnt stålsätta sig innan det smäller till och jag kan inte belasta det! Har ingen aning om vad som hände kunde i alla fall inte gå på benet mina pepp-poäng rasade drastiskt, mitt självfortroende lika så.

Kan inte gå idag heller utan att det ser ut som att jag stelopererat höften nu kommer dock åtminstone regnet till sin fulla rätt, behöver inte ha dålig samvete över att jag håller mig inne med hund och barn idag. Har bara ett problem i den ekvationen, Alice måste ut och kissa om några timmar…

Nu är vi hemma igen, en snabbtripp till Hemling, stannade till och kollade på vattnet som forsade i älven innan vi åkte till Björna på en kopp kaffe med trevligt sällskap.

Över två timmar i bilen medför över två timmars radiolyssnande. Märkligt hur man kan känna när man hör olika låtar. Minnen som bubblar upp, minnen som skapas och känslor som slår till som en käftsmäll utan förvarning.

Besynnerligt hur låtar och melodier kan bli så knutna till tid och rum, tonerna spelas och det är som om man hamnar mitt i tvättmaskinens centrifugeringsprogram, man förflyttar sig likt en tidsmaskin till minnet av en upplevelse, man uppfattar samma saker, känner samma känslor. Lukter, värme, smaker och röster gör sig påminda. Glädje, smärta, eufori, kärlek och längtan. Musik och texter kan ha ett ofantligt inflytande på oss både till för- och nackdelar, jag tycker det är överväldigande hur en sådan enkel och banal sak som en versrad eller ett musikstycke kan påbörja en jordbävning av känslor och minnen.

Haha såg nu när jag la upp bilden att klockan stannat, perfekt då har vi ett till uppdrag idag! Ha en bra dag allesammans :)

Ligger i sängen, klockan är 8. Inte ofta man får tillfälle att dra sig på morgnarna nu för tiden, Sixten vägrade somna igår och var vaken tills klockan nästan var 10. Trodde att detta kunde resultera i att han skulle förskjuta sin sömn och vakna ett par timmar senare idag, haha de skulle han verkligen inte gå med på.


Vaknade av ljudet som man skulle kunna blanda ihop med ett bökande vildsvin som just styrt ner sitt tryne i myllan. Sixten var på jakt efter tutten som han tappat någon gång under natten, letandet drog ut på tiden, hans missnöje och saknaden av tutte resulterade alltså i en skrikparad.. Detta var klockan halv 4 imorse och han hade inga planer på att slumra om, har egentligen varit vaken sen dess men möjligheten att bara få ligga kvar i sängen väger upp för förlorad sömn..

Idag ska vi ner på en snabbvisit till Hemling, tänkte åka förbi och hälsa på kära vänner och träffa prästen inför dopet nästa lördag. Jag vet motsägelsefullt, tror varken på kristendomens Gud eller på det som sägs i Bibeln. Både jag och Hans är döpta, enbart en tradition? Aa kan hända.. Men med släkten utspridd i hela Sverige och med Sixtens farmor och farfar utomlands ser vi detta som ett ypperligt tillfälle att samla ihop alla, presentera Sixten för samtliga och umgås.

Klev upp nu, Sixten kollar in hjulinställningen på sin Formel 1, flitig grabb de där! ♥

Hans är på fest med jobbet, Sixten har slumrat tidigt efter massor av lek och skratt, Alice sover och jag dricker kaffe. Har haft fullt upp idag, har varit och inhandlat en kostym till Hans, letat klänningar åt mig utan resultat och reklamerat en tröja på polarn... Dagen har gått så himla fort, på tal om att tiden går fort så hittade jag det här! Blir tokig när man är på stan, vet vad man vill ha och är på jakt efter men man hittar verkligen ingenting som passar eller känns rätt. Hela processen blir i och för sig inte lindrigare när man har en karl som hänger över vagnen som om det var en stöttepelare, suckar högt, himlar med ögonen, mumlar och stampar rastlöst på samma gång.. Får väl helt enkelt gå som i Kejsarens Nya Kläder på dopet och inbilla mig att jag har exakt den klänningen jag var på jakt efter på mig.

Som jag nämnt tidigare vet jag inte om jag tror på varken himmelen eller Nangijala. Men jag har alltid varit övertygad om att när vi lämnat jorden har vi om vi vill, möjlighet att komma för att ”hälsa på” nära och kära. Titta till dom, ta hand om dom och vaka över dom ungefär som skyddsänglar. Även här strider min tro om skyddsänglar emot hur de beskrivs i Nya testamentet, där uppenbarar sig änglar ofta som Guds sändebud. Men för mig är de snarare ett bevis på ömhet och kärlek till personen de besöker och denna visit är grundad av en fri vilja. Släktingar som gått bort, vänner vi förlorat eller obekanta som vi fått med oss hem ifrån en promenad. Det spelar ingen roll jag välkomnar dem så länge de vill oss gott.

Anledningen till att jag tar upp detta är att sen Sixten föddes har jag flertalet gånger känt att vi inte varit ensamma. Har vaknat på nätter av att jag känt någons närvaro, är övertygad om att jag sett skepnader och jag vet att något har hjälpt mig att gå igenom koliktiden som vi gick igenom med Sixten.

Upplever ett lugn i att jag vet att någon alltid håller ett öga på vår skatt när han sover. Känslan är svår att beskriva men jag vet att vi har ”besök” när axlarna känns ovanligt lätta. Luften i lägenheten blir frisk och tunn, i det närmaste som när man vår städar. Solen skiner och alla fönstren står på vid gavel för att släppa in den renaste luft vi har på året. Den är inte fuktigt, inte kall utan lite torr, lätt och sval. Känslan man får när man hör fåglarna kvittra första gången på året och dubbdäcken som smattrar mot den framtinade asfalten, den inviger hopp. Hopp om varmare tider känslan ger ett glädjerus som sprider sig med ilfart genom hela kroppen och det är den förnimmelsen som lägger sig som ett täcke i lägenheten. Sixten sover som allra bäst då och Alice ligger på rygg och snarkar.

Har hört någon som uppmuntrat mig när det varit som jobbigast, har känt styrka och erhållit tålamod genom denna närvaro. Jag är inte rädd för ”spöken” som många säkert skulle kalla dom. De har aldrig gjort mig illa eller ställt till med problem, de inbringar mig inte i skräck eller osäkerhet snarare tvärtom. Jag känner mig trygg av att veta att de finns någon där som tar sig tid att komma förbi, jag vet att jag aldrig behöver vara ensam.

Jag tror jag vet vem det skulle kunna vara, jag känner honom inte sen innan men sen Sixten föddes vet jag att han är med oss och det gör mig trygg på mer än ett sätt. Ni kanske tror att jag tappat förståndet, eller håller på att bli galen men Jag vet att Min verklighet är den verklighet Jag vill leva det är den som ger Mig styrka och förtröstan.

Min dåliga självdisciplin fick mig att trotsa regn och rusk. Begav mig ut på en löprunda på 30 minuter för att väga upp för dålig karaktär. När jag var på sluttampen och närapå all ork sprungits ut ur mina ben rullade sexy and i know it in i lurarna snacka om egoboost när den är som bäst!! Haha

Hans och Sixten for iväg med bilen och skulle ragga en sväng, när dom kom innanför dörren raserades min självdisciplin på 1 sekund!

Dom hade handlat och kom innanför dörren med en påse chips och godis, jag föll för frestelsen. Sitter nu här med sockermjuka tänder och ett bedövat sockersug... Fan också!

Sixten har i högsta grad kommit på grejen med gå-stolen, nu susar han i raketfart och studsar sig fram mellan väggar och möbler. Hans iver har inga gränser, då han ser att man står i köket kommer han med full kareta och tvärnitar med mina hälsenor som bromsklossar! Han har sett vinklar av lägenheten som vi bara skulle kunna drömma om, för honom är det inte bara en liten kvart på 50 kvadrat. För honom är vårt lilla hem en hel värld som är värd att utforska. Han hänger i kökshandukar, gräver i lådor och pillar på alla skor han kommer åt i hallen. Han sliter med sig soffkuddar och drar ut datasladdar, medan jag springer runt för att lägga allt på plats igen. Alice blir förföljd av en liten terrorist i sitt eget hem som gör vad som helst för att få slita henne i öron och svans.

Sixten har fått en av min gamla mobiltelefon att leka med i stället för att tråna efter våra nya, när han tappar den brådskar han till elementet och försöker få in det i munnen i stället med bristande resultat! Hinner nätt och jämnt vända mig om då har han hunnit vända upp och ner på lägenheten igen.

Dock till lillens stora besvikelse fanns inte hans nya vän kvar i ugnen när han med möda fick upp ugnsluckan. Besvikelsen visade sig genom ett storstilat skrik. Inget kunde muntra upp denna lilla krabat som precis mist sig trognaste vän.. Plockade upp honom kramade om och tröstade stackarn, satte ner honom igen och stängde ugnen. Till hans stora förtjusning befann sig hans vän åter på samma plats som han alltid gör när Sixten tar sig tid för ett besök. Ett hjärtligt skratt och en välkomnande klapp på kinden kostade dom på innan Sixten satte igång och tjattra med sin efterlängtade bästis.

Är så lyckligt lottad som får spendera mina dagar med denna lilla krabat som terroriserar våra hälsenor men som förgyller våra dagar med hjärtliga skratt och finurliga upptåg.

Här har vi både sol ute, inne och i sinne idag :)

Igår bakade jag en jätte sockrig sockerkaka, tog en öl och vräkte i mig detta bara för att jag skulle bli äcklad.. Konstigt? Aa det tyckte Hans också men det fungerar. Känner att min begynnande bulldeg som jag har på jäsning i mitt magområde har jäst klart nu. Vräkte följaktligen helt sonika i mig detta för att jag skulle bli osmakligt mätt och illamående, mitt minne av detta leder alltså till att jag omedelbart tappar suget när tänker på sötsaker och en kall grillöl- hetsfrossning är mitt enda botemedel för lathet och småätande.. Jag är en riktig jojo-motionär och därför är drastiska åtgärder att föredra!

Var ut och sprang en runda med Alice igår kväll och tog ett pass när jag kom hem, aj vad ont det gör idag! I morse när Sixten vaknade och jag skulle ta mig ur sängen fick jag ta i med hela kroppen. Kastade benen över sängkanten och med ett svong häva mig upp medan jag samtidigt fick ta emot mig i Sixtens sängram för att inte fortsätta framåt och falla framstupa! Nu nästan 3 timmar senare har kroppen börjat mjukna men jag går fortfarande som om jag har ett järnspett uppkört i arslet.

Antar att om man vill vara fin får man lida pin…

Morgon, kaffe, sol, en snäll bebis och en nyklippt hund, kan nog inte bli så mycket bättre. Första hela arbetsveckan nu på ett tag vilket innebär att jag och Sixten får klara oss själv på dagarna. Hundpromenader och vardagshandling blir genast en hel procedur när man bor på andra våningen utan hiss!  En idé kläcks, kanske borde ha varit och laddat mejeribanken här hemma, det var ju även ett tag sen Alice var ute nu vi kanske ska ta en långpromenad det är ju soligt och fint väder.

Här, just när den tanken föds startar proceduren som ska ta mig ifrån soffan till affären, ut med hunden och till slut tillbaka. Börjar med att plocka ihop allt jag behöver, nycklar, mobil, blöjor och en bajspåse. Plockar fram Sixtens kläder (går lite fortare nu när det är lite varmare, behöver inte pula på honom 711 lager, där hans lilla gestalt kan liknas vid en nystoppad korv). Klär på honom medan han motvilligt stretar emot, han skulle troligtvis helst leva sitt liv helt naken.

När jag tillslut har fått på honom kläderna måste även jag på med skor och jacka vilket lätt blir påfrestande i dubbel bemärkelse med en hund som skriker av lycka och springer sick sack mellan benen på mig. Detta leder till att kampen med skorna blir en prövning med en viftande svans i ögonen och fyra tassar som beslutsamt trampar fast mina skosnören så fort jag försöker dra åt dom. Jag är påklädd. Vars har jag börsen? I jackan! Vänta nu vars la jag nycklarna, mobilen, blöjorna och bajspåsen? Försöker tänka under tiden som Sixten skriker som en stucken gris på grund av att han inte får lov att vara naken men också på grund av värmeslag, oj vilken tid det tog att ta sig ut genom dörren! Plockar till sist fram kopplet, platsar en nitisk hund försöker koppla henne, ivern gör att hon tror att det räcker med att sätta sig ner och skutta där ifrån, bara denna process kan få upprepas 3-4 gånger innan önskat resultat sker. Klar.

Vi beger oss ut genom dörren, tar fram nycklarna medan jag balanserar Sixten på ena höften och håller en alltför ivrig hund i motsatt hand. Gör ett försök att sätta nyckeln i låset men då jag fått in fokus drar Alice och nyckel åker ut ur hålet, det är bara att börja om. Låst. Vi går ner för trappen, vagnen vars var den nu då? I bilen eller i förrådet? I bilen, tur då handlar vi först och går en promenad sen. Alice ylar av lycka då hon ser att vi ska åka bil, in med henne i bagaget, ner med Sixten i stolen som stretar emot som ett stålspett. Han hade naturligtvis mycket hellre gått ut och gått. Får till slut honom att lugna ner sig, pustar ut och sätter mig själv i bilen. Åker iväg, efter 200 meter sätter Sixten igång igen, Alice ser en hund på gatan och sätter igång och gnäller av avund (egentligen är det ju mycket roligare att promenera än att sitta ett trångt bagage med en vagn som kränger fram och tillbaka). Framme. Hoppar ut ur bilden, plockar ut vagnen medan jag envist upprepar för Alice att hon måste stanna kvar i bilen. Plockar ut Sixten vars humör är allt annat än muntert, vid det här laget är svetten annalkande, håret slokar och tålamodet har börjat tryta. Nästan inne på affären inser jag att jag tog på mig fel jacka och börsen hänger kvar i hallen.

Detta har hänt mer än en gång, begriper inte att det ska vara så svårt att lära sig, ta ett steg tillbaka, andas och tänka till engång extra. Men vem vill inte vara stålmorsan som kan susa fram i samma tempo hon gjorde innan, barn, hund och barnvagnspromenader? Det är väl som de säger. Det går inte att lära gamla hundar att sitta…

Sixten är nog Sveriges minsta Big Brother-Fan :p Efter en toppen dag säger vi Tack och God natt på Hjältevägen!

Lilleman har hållit oss vakna sen klockan 5, det är så underbart med morgon pigga småttingar, eller? Nu känns det som att det snart borde vara lunch och han ska sova middag men ack klockan är bara 8…

Fredag idag den ska tillbringas med vänner, grillning och Hockey WM, Hockey VM?! Jag fullständigt dör inombords, äntligen när elitserien, division 1 och alla andra små cuper är avslutade då drar VM igång snälla finns det ingen ände på eländet? När jag träffade Hans tutade han i mig att han inte alls var intresserad av hockey, att det inte var någonting han orkade lägga någon tid på. Bullshit!

Han sitter som klistrad till allt, till och med reprismatcher tittar han på med spänning precis som att han inte vet vad som kommer att hända.. Sverige spelar mot Norge ikväll kan dom ens spela Hockey, ställer mig bara frågan.. Visste inte ens att dom hade ett landslag, ja du ser hur intresserad man är! Jag fullkomligt bubblar över av engagemang inför denna afton!

Sitter och funderar, vilket jag alltid gör när Sixten sover. Min sedvanliga kopp kaffe i handen och tv på högvolym för då sover Sixten som bäst, tror att de inbringar honom i en trygghet ljudet omkring honom bekräftar att han inte ensam.

Tänker på hur skört livet är, tänker ofta på dom som vi tappat både nyligen och för en tid sen. Hur har dom det? Vars är dom? Tänker på de människor som jag aldrig haft möjlighet att träffa. Samtidigt som jag tänker på de människor som en gång fanns runt omkring mig. Deras karakteristiska drag som gjorde dom till dom. De saker som skiljde dom från mängden.  Små saker, ett ljud de hade för sig, ett plagg de ofta bar eller hur de luktade. Ingen luktar som min gammelmormor gjorde, sött, blommor och lite hjorthornssalt, mysigt och hemtrevligt. Ingen har forfarande bevistat för mig att de kan göra drömmar som hon kunde.

Konstigt hur någon som man knappt ägnade någon tankeverksamhet åt tidigare helt plötsligt alltid finns med i bakhuvudet, först när det är försent ångrar man de uppmuntrande ord som aldrig blev sagda. Har på sistone fått en nyvunnen respekt för både livet och döden befarar dock att inom ett par månader har respektlösheten börjat komma krypandes igen och tron om odödlighet och ”det händer aldrig någon i min omgivning” tar dess plats.

Jag tror inte på Gud, jag tror inte på den Gud som finns skriven om i Bibeln i alla fall. Jag vet inte om jag tror på varken Himlen eller Nangijala men jag tror på en fridfull plats där inga onda tankar får rum. Min Gud skulle jag vilja likna med känslan när man sitter ute en sen sommarnatt och metar, dimman har lagt sig, vattnet är alldelens stilla, fåglarna hörs i träden och den ro man känner i kroppen är obeskrivlig. Ett lugn inom mig gör att jag inte kan tänka, inte oroa mig, inte känna stress. Det finns ingen annanstans i världen jag hellre skulle vilja vara på just då. Jag är uppfylld av naturens andetag och dess mystik som den delar med sig till de som tillåter sig själva att se den. Det vackra i det enkla och det rogivande i det oförklarliga. Jag tror att när någon slits ifrån oss behövs dom någon annanstans, de är menade att göra gott på en annan plats, de tas ifrån oss för att min Gud behöver dom till större saker, det ger mig hopp när det till slut är min tid att gå.

Vi sitter och tittar på Humorgalan, lätt att glömma bort hur ofattbart bra man har det! Får en klump i magen och en tagg i hjärtat.. Kommer att gå och lägga mig snart, titta till Sixten och kolla så han mår bra.

Tänker på alla barn som inte har en förälder som stoppar om dom, ingen som tröstar. Tänker på alla barn som blivit tvungna att växa upp alldelens för fort. Tänker på alla barn som är värd så mycket mer, tänker på alla de barn som blev tilldelad nitlotten i livets lotteri <3