Den här sista månaden har tankarna snurrat och känslorna har svallat, har i stundom fått använda mig av både karta och kompass för hitta ut. Bearbetning, bearbetning och åter bearbetning.Har försökt att stänga av men då kommer allting likt en tsunami över mig om natten.

Vars kommer min väg i livet sluta, vilka vägskäl kommer jag ställas inför, vilka vattenfall kommer tvinga mig att hoppa på grund av bristen på alternativa vägar. Existentiella frågor, stora frågor om jag vet att jag aldrig kommer kunna besvara men som ändå på något sätt måste få utrymme för att ställas, för att funderas på. Frågor som kräver bearbetning. 

Jag gjorde ett arbete om morfar några månader innan han lämnade oss, ett livshistorisk perspektiv. När jag sedan skulle sammanställa allt i den mån jag kunde, i förhoppning att göra alla berättelser rättvisa tog jag hjälp av ett älghorn för att symbolisera de vägar han vandrat, detta då jakten alltid varit en stor del i hans liv. Hans väg i livet representerades av älghornets taggar och de ådringar som efterlämnats på hornets yta. Där hornet engång började växa det var där han började sin vandring. Jag såg taggarna som alternativa vägar som aldrig blev av, men även den han slutligen tog. Vägen till dessa taggar är de ådrorna som slingrar sig fram, en symbol på de återvändsgränder och möjliga vägar han stött på genom livet och format honom till den vi höll så oerhört kär.

Hade jag vetat hur min väg skulle se ut skulle jag vara livrädd för vad som kommer, att inte veta är dock för mig lika skrämande. Tröstar mig med att det troligtvis finns en plan med att hålla oss ovetandes. Vem vill veta slutet på en bok innan man hunnit börja läsa? Det ger liksom ingen motivation till att fortsätta att traggla men ändå kan jag inte sluta tänka på vilken tagg på hornet som kommer att bli min väg, mitt slutliga mål.