Sitter och funderar, vilket jag alltid gör när Sixten sover. Min sedvanliga kopp kaffe i handen och tv på högvolym för då sover Sixten som bäst, tror att de inbringar honom i en trygghet ljudet omkring honom bekräftar att han inte ensam.

Tänker på hur skört livet är, tänker ofta på dom som vi tappat både nyligen och för en tid sen. Hur har dom det? Vars är dom? Tänker på de människor som jag aldrig haft möjlighet att träffa. Samtidigt som jag tänker på de människor som en gång fanns runt omkring mig. Deras karakteristiska drag som gjorde dom till dom. De saker som skiljde dom från mängden.  Små saker, ett ljud de hade för sig, ett plagg de ofta bar eller hur de luktade. Ingen luktar som min gammelmormor gjorde, sött, blommor och lite hjorthornssalt, mysigt och hemtrevligt. Ingen har forfarande bevistat för mig att de kan göra drömmar som hon kunde.

Konstigt hur någon som man knappt ägnade någon tankeverksamhet åt tidigare helt plötsligt alltid finns med i bakhuvudet, först när det är försent ångrar man de uppmuntrande ord som aldrig blev sagda. Har på sistone fått en nyvunnen respekt för både livet och döden befarar dock att inom ett par månader har respektlösheten börjat komma krypandes igen och tron om odödlighet och ”det händer aldrig någon i min omgivning” tar dess plats.

Jag tror inte på Gud, jag tror inte på den Gud som finns skriven om i Bibeln i alla fall. Jag vet inte om jag tror på varken Himlen eller Nangijala men jag tror på en fridfull plats där inga onda tankar får rum. Min Gud skulle jag vilja likna med känslan när man sitter ute en sen sommarnatt och metar, dimman har lagt sig, vattnet är alldelens stilla, fåglarna hörs i träden och den ro man känner i kroppen är obeskrivlig. Ett lugn inom mig gör att jag inte kan tänka, inte oroa mig, inte känna stress. Det finns ingen annanstans i världen jag hellre skulle vilja vara på just då. Jag är uppfylld av naturens andetag och dess mystik som den delar med sig till de som tillåter sig själva att se den. Det vackra i det enkla och det rogivande i det oförklarliga. Jag tror att när någon slits ifrån oss behövs dom någon annanstans, de är menade att göra gott på en annan plats, de tas ifrån oss för att min Gud behöver dom till större saker, det ger mig hopp när det till slut är min tid att gå.