Tänker, tankar som snurrat i flera dagar nu men utan ände eller struktur. Tänker på de människor som en gång fanns runt omkring mig, runt omkring alla mina nära. Deras karaktäristiska drag som gjorde dem till dem. De saker som skiljde just dem från mängden.  Små saker, ett ljud de hade för sig, ett ansiktsuttryck eller hur de luktade. Ingen luktar som jag minns att min gammelmormor gjorde, sött, blommor och lite hjorthornssalt, mysigt och hemtrevligt. Känner fortfarande doften av henne i vissa situationer trots att det är över ett decennium hon gick vidare. 

Jag tror inte på Gud, jag tror inte på den Gud som finns skriven om i Bibeln, åtminstonde inte den bilden kyrkan har gett mig under min uppväxt. Jag vet inte om jag tror på varken Himlen eller Nangijala men jag tror, tror på en fridfull plats där inga onda tankar får rum, där allt är varmt, ombonande och välkomnande.

Min Gud, den Gud jag anförtror mina kära åt vill jag erinra med en känsla, känslan när man sitter ute en sen sommarnatt och metar vid en tjärn. Dimman har lagt sig, det har börjat skymma men midnattssolens sista stålar studsar fortfarande på ytan. Vattnet är alldelens stilla och avspeglar världen likt en målning, det är tyst, endast elden sprakar medan fåglarnas kvittrande hörs i träden, det doftar frisk som om regnet nyss fallit. Den ro som uppfyller kroppen just det ögonblicket är obeskrivlig men dock självklar. Lugnet min Gud skapat gör att överväldigande tankar är ett minne blott, ingen oro, ingen ånger över allt det som aldrig blev gjort. Vetskapen att alla en dag kommer vara tillsammans igen tillåter fridfullhet. Hela vår existens är uppfylld av naturens andetag och dess mystik som den delar med sig till de som tillåter sig själva att se den. Det vackra i det enkla och det rogivande i det oförklarliga.

Jag vill tro att när någon slits ifrån oss behövs de någon annanstans, de är menade att göra gott på en annan plats, de tas ifrån oss för att min Gud behöver dem till större gärningar, utan förpliktelser.  Jag vet att de som blivit tvungna att lämna oss kommer att göra stordåd på denna plats, att de finns där och väntar på oss när vi kommer och har ett metspö i beredskap för oss. Vi kommer sitta ner, andas, finnas, uppleva det vackra i det enkla och det rogivande i det oförklarliga tilsammans.