Med en obeskrivlig lättnad sitter jag här, Sixten vilar och jag allt jag gått runt och oroat mig över har i ett ögonblick försvunnit. Nu vet jag vad jag kommer att ha för mig i tre år framöver, kom in på Arbetsterapeut nu i vår!

 

Eftersom att arbetsterapeut är ett av de yrken som det skrivits så mycket om de senaste månaderna och att det kommer vara brist på dem inom en fem års period hade jag nästan gett upp hoppet om att komma med men det gjorde jag! Allt slit med matten i höst gav resultat vilket också känns fruktansvärt skönt! Lättanden är total och längtan efter att få göra något för min egen skull kan jag ta på. Älskar skolbänken, hatade den i gymnasiet men nu på "äldre" dar ser jag bara positivt på det. Hoppas innerligt att jag kommer att trivas bättre med detta än lärarprogrammet:)