Känner hur mitt kontrollbehov tar över varenda gång jag kikar in här, Jag har massor av läsare varje dag men då det är sällan någon som kommenterar har jag ingen aning om vilka ni är. Att  inte veta är skrämmande på något sätt. Tänk hur enkelt det är att ta del av människors tankar och funderingar utan att känna personen eller ens göra sig till känna. Jag har en känsla av att ni som läser mig blogg känner mig, eller kanske till och med har lärt känna mig genom mina inlägg. Förutfattademeningar, meningsskiljaktigheter och personer som väljer att aktivt läsa mellan raderna förekommer alltid men det struntar jag i för det här är jag och mina tankar och värderingar.

Märkligt ändå att man väljer att skylta med sin vardag på det här viset, det har kommit att bli min dagbok men den är öppen för allmän beskådan. Är det för att få medhåll, skryta eller söka bekräftelse? Nä så är det verkligen inte, inte i mitt fall i alla fall. Är riktigt dålig på att skriva i Sixtens först år böcker men då har jag däremot massvis med inlägg, bilder och funderingar här som jag kan luta mig tillbaka på och minnas.

Den dagen jag blir senil och gaggig eller när Sixten blivit så pass stor att han kan använda sig av datorn ja då kan han gå in här och läsa, om hur mycket vi älskar honom men också om vilken liten skitunge han har varit :)