Efter mitt bittra morgon humör igår lovade jag mig själv att se ljusare på morgondagen men det blev svårt måste jag erkänna.

Vaknade och tog det lite lugnt då vi hade god till på oss, kokade kaffe och läste tidningen på datorn. Kollade tågtabellen för säkerhetsskull. Tur jag gjorde det för mitt tåg var en timme försenat, det som redan skulle ha gått hade jag en kvart på mig att ta mig till för att överhuvudtaget ha någon chans att komma till skolan i tid. Ringer på dagis och kollar så det är okej att jag kommer med Sixten tidigare än planerat, sliter med mig han, stressar iväg på dagis med vagnen i ena näven och cykeln i andra. Tio minuter kvar. In med han, av med kläderna och ut igen. Tre minuter kvar. Cyklade som jag aldrig cyklat förr, jag tog ut mig så fruktansvärt (är så långt en atlet man kan komma), när jag väl kom fram till stationen höll jag på att spy av utmattning och blodsmaken i munnen hjälpte knappast. En minut försenad! Suckar och går in, hela stationen är full med människor, Avgångstiden på även detta tåg hade blivit framflyttad ännu en timme. Sätter mig ner och känner hur jag fullkomligt sitter och flåsar värre än en Saint Bernards hund! En man ställde sig rätt snart upp då han gett upp hoppet om att tåget skulle gå så han annonserar ut tre platser i hans bil, jag haffade en direkt. Åker in till stan och hoppar på första bästa bussen på vasaplan för att komma mig upp på skolan. Efter en mardröms morgon kom jag i alla fall med fem minuter till godo in genom entren. Han var min räddare i nöden på en vit springare denna morgon, eller i en svart volvo i alla fall.

På lunchen fick jag lov att åka hem för att hämta Sixten, åka tillbaka på skolan för att sedan fortsätta med vårt grupparbete. Sixten har alltså både fått vara dagisbarn och högskolestudent idag :) Han var snäll och lätt road så det gick bara finemang.

Den här dagen har tagit alla rekord på länge, den har känts evinnerligen lång! Nu har jag bäddat ner mig med ännu mera plugg så den är dessutom långt ifrån över. Min enda tröst just nu är de oblat likande chips jag köpte med mig hem, de både ser ut och smakar som en stillsam stund på högmässan. Saknar dock vinet man brukar få till!