Med en klump i magen sitter jag här, en oavbruten olust som kryper i kroppen plågar mig. Lämnade av Sixten på dagis för en stund sen, sitter som på nålar redo att springa dit om jag skulle behövas. Inskolningen har gått jätte bra så jag hoppas att det går lika bra idag då han är där alldeles själv. Jag får nästan tvinga mig själv att inte smyga dit och kika in genom fönstret för att kolla så det går bra för honom. Men skulle någon se mig kravlandes i snön och flukta in genom fönstren på ett dagis skulle troligtvis polisen tillkallas. Är nog säkrast för alla parter att jag biter i det sura äpplet och stannar där jag hör hemma.

Den stora frågan är nu, vad i hela världen ska jag syssla med hela dagen om de inte ringer?! Jag har glömt bort hur man lever utan ett barn som behöver ständig uppsyn. Ett barn grät och jag flög upp ur stolen för att gå och se vars Sixten var.. Snacka om att man lever och andas på ren rutin. Det tog några sekunder innan jag noterade att inte inte alls var Sixten som grät utan en främmande unge på tvn.

Vad gjorde jag innan Sixten var hela min vardag, innan hans agenda tog upp varje minut på dagen? Frukost, lek, mellanmål, lunch, lek, mellanmål, lek, middag och så vidare. Jag springer runt här hemma som en Förvirrad höna utan huvud och vet inte vad jag ska ta mig för. Kanske ska pröva på hur det känns att krypa upp i soffan med ett täcke, en varm kopp kaffe och bara känna lugnet.