Jag fasar för den rollen jag lovat mig själv att inte inta men som jag nu känner att jag börjat handla efter, en mamma som ständigt, ständigt överbeskyddar sitt barn.  Som skyddar barnet till och med ifrån andra barn, någon kan ju faktiskt vara dum eller oaktsam. Vilken katastrof det skulle innebära i fall Sixten skulle släppa iväg några tårar och jag inte kan vara där och trösta. Tänk om han skulle ramla, slå sig eller klättra alldeles för hög på rangliga möbler. Tänk om han kommer att bli rädd och inte förstår att vi faktiskt kommer för att hämta hem honom varje dag. Han kan ännu inte förmedla sig eller berätta hur han känner men jag förstår honom på vårt eget telepatiska språk, kan någon annan förutom jag och Hans tolka hans signaler på rätt sätt? Frågeteckna och alla "tänk-om-situationer" radar upp sig en efter en, de hopar sig som ett mörkt moln i horisonten..

Det det här jag pratar om, den mamma som jag lovat mig själv att inte bli, extremt hysterisk, känslomässig och överbeskyddande. Jag är helt övertygad om att det är bra för honom redan när han är liten att få möjligheten att vara självständig, i alla fall i den mån verkligheten tillåter. Det kommer att komma stunder i både Sixtens och våra liv som jag inte kommer ha någon som helst kontroll över, det är bara att acceptera men det är trots allt svårt att inse att jag inte är allsmäktig eller att jag inte kan hålla fast Sixten under mina skyddande vingar förjämnan. Ja, jag vet det är inte så att jag ska sätta honom på en buss ensam till Spanien där han ska klara sig alldeles själv, han ska bara på dagis med utbildade pedagoger 150 meter bort ifrån vår egen ytterdörr men för mig känns det som att vi ska skicka iväg honom på hans första riktigt stora resa.

Det jag helt ärligt är mest rädd för är hur banalt det än låter, att han inte kommer att sakna oss. En egoistisk tanke men den finns där ändå. Tänk om jag skulle missa något ord för första gången eller om han skulle rymma till dagis de dagar han är ledig för att han trivs bättre där.

Blir man verkligen så här koko bara för att ens barn växer upp, växer upp och växer upp han är ju faktiskt bara drygt ett än men än då. Han kommer inte längre att vara behov av just min närvaro 24 timmar av dygnet, han kommer tillbringa fler vakna timmar om dagen tillsammans med dagispersonalen än med oss. Eftersom att jag vet hur jag inte vill vara och agera har jag nu här ett stycke som jag kan återkomma till när jag tappar bort mig på vägen och vickar över på den hysteriska och överbeskyddande sidan som jag så gärna vill undvika. Sixten ska förhoppningsvis växa upp till en karl som är trygg i sig själv, självständig och ödmjuk inför allt vad livet har att erbjuda, om jag ska lägga mig i så fort andan faller på sätter jag troligtvis käppar i hjulet oftare än nödvändigt.

Lång och kanske inte allt för rolig läsning men nu ska jag ta tag i dagisstarten med nya friska tag, med positiv inställning och med icke egoistiska tankar. Sixten kommer att trivas jätte bra, träffa nya vänner och lära sig att känna trygghet utan oss i hälarna. Det kommer att bli toppen!