Vad händer? Jo vi kommer på dagis, jag tar av honom ytterkläderna och sen springer han rakt in och börjar leka med alla barnen utan att blicka sig om. Jag har känt mig en aning överflödig hela dagen då han inte uppmärksammat mig under hela tiden vi var där, men det kändes inte lika hemskt som jag inbillat mig. Skönt att veta att alla mina farhågor inte besannats utan att det här kommer att bli hur bra som helst :) Hade gruvat mig för detta men gud så skönt att han fann sig snabbt och trivdes som handen i handsken :) Att oroa sig för allt hela tiden kanske är ett första-barnet-syndrom som jag lider (kraftigt) av, det går säkerligen över om man får ett till barn. Kan ju i alla fall hoppas på det för mitt eget bästa :p

Så här chill var Sixten imorse innan vi begav oss, det var dessvärre inte jag. Har aldrig varit så kissnödig i hela mitt liv som jag var imorse, tog nog något slags personligt rekord på typ tio toalettbesök på en timme :p