Åker ju tåg mellan Umeå och Hörnefors dagligen. Ett fenomen jag ideligen stöter på oavsett tidpunkt eller veckodag är hur perrongen med väntande resenärer förvandlas till en savann med blodtörstiga lejon i samma sekund som tågen går att skymta. Resenärernas alla sinnen spettsas till max, upp på tå för bästa möjliga utgångsläge, blicken totalt fokuserad på bytet. Vilket i detta fall är ett ledigt säte. Världen runt omkring tycks försvinna och samtliga har endast sitt eget intresse i åtanke.

Tåget närmar sig. Lejonflocken står nu och trängs i trånga formationer där en dörr förväntas uppenbara sig inom kort. I allmänhet är dock denna beräkning fel vilket resulterar i att hela flocken förflyttar sig per automatik, fortfarande i samma formation utan en tanke på olycksrisken för äldre, barn och hundar som oturligt nog råkar stå i vägen. Tåget står still. Alla försöker komma igenom dörrarna samtidigt, hundar skäller, gråtande barn som tappat bort sin mors hand, äldre med rullatorer blir bortknuffade och rullstolsburna rullas helst bort i motsatt riktning då de ses som ett stort hot mot framkomligheten. Väl ombord har alla unga, vitala och krigslystna fått sig en sittplats, lyckan går tydligt att skåda i deras ögon. Äldre med rullatorer, personer i rullstol och barn som inte fick möjlighet att sitta tillsammans med sina föräldrar trängs och håller i sig för brinnande livet längs gången när tåget lämnar perrongen... 

Finns egentligen bara ett ord som beskriver detta, KAOS!